Ilses förlossning
2022-08-03 @ 12:02:16
Det började den 19/7, vi hade alla bytt om och gjort oss redo för middag i stugan med släkt och familj, vi hade precis satt oss i bilen allihopa när jag skulle spänna fast bältet och kände hur något rann till. Jag skyndade mig upp och ut ur bilen och suckade, min bäckenbotten måste vara helt slut om jag börjar kissa ned mig utan minsta känning eller förvarning. Gick in på toaletten och tyckte det var väl mycket, och genomskinligt, blev fundersam om det inte kunde vara fostervatten, bytte byxor satte i en binda och åkte ut mot stugan. Väl i bilen så fortsatte det sippra och jag var då säker på att vattnet hade gått, gick direkt på toaletten och kontrollerade, yes, detta var absolut en vattenavgång.
Gick ut till svärmor som bjöd på mat och ursäktade för att vi blivit sena, men att min vatten gick precis innan vi kom.
Åt middag med familjen och hade en konstant känsla av att jag kissade med mig. Hade inte alls bråttom till förlossningen då jag inte hade någon som helst känning. Efter maten ringde jag dit ändå för att informera om att mitt vatten gått, och de ville att vi skulle komma in på en kontroll ändå. Vi åkte in vid klockan 21 och jag låg i ctg i en timme och det konstaterades att det var vattenavgång. Sen blev jag erbjuden att åka hem med sovdos. Tyckte det lät som en bra plan att ladda upp med en hel natts sömn inför förlossningen, då jag med Levi knappt sovit något under dygnet innan när vattnet gick. Fick en spruta bricanyl också så att värkarna skulle avta. Väl hemma så packade vi bb väskan, babyskydd och grejer till storebröderna, åt kvällsfika och åkte sedan tillbaka ut till stugan för att sova. Tog sovdosen och somnade sedan gott hela natten.
Dagen därpå började molvärken redan på morgonen, de var väldigt oregelbundna. Åt frukost och promenerade längst med byavägen i stugan och tog värk efter värk, de blev tätare och mer intensiva när jag var uppe och gick. Började klocka värkar efter lunch vid 12:30 då Arvid var och badade med killarna. De ökade i intensitet och inte förrens Värktimern signalerade att det var dags att åka till sjukhus började jag överväga det, ringde till Arvid och vi tog färjan över älven till sjukhuset.
Vi kom fram 15:30, blev uppkopplade på ctg 30 minuter och man kunde tydligt se att jag hade täta sammandragningar, jag undersöktes och var då 5-6 cm öppen. Blev erbjuden att bada och tackade ja, då de hade satt fart på processen med Aron. Fick antibiotika intravenöst då det gått mer än 18 timmar sedan vattnet gick, och därav hade både jag och lillasyster ökad risk för infektion. Väl i badet hann vi nog vara ungefär 45 minuter innan värkarna började ändra karaktär och jag kände att det var dags för mer smärtlindring. Jag undersöktes igen och var då 9,5cm öppen, men hon var fortfarande en bit upp. Nu var klockan 16:55, epidural var för sent att tänka på och lustgasen blev min bästa vän. Det tog 50 minuter med hemska värkar och håll i ena sidan innan hon slutligen kom ned, när det var dags att krysta så gick hennes hjärtljud ned och de larmade dit en till barnmorska, jag fick ändra position och sen var det raka rör att nu måste hon ut. Klockan 17:56 såg lillasyster dagens ljus för första gången, hon skrek nästan på en gång och jag grät av lättnad när jag fick hennes varma lilla kropp på mitt bröst. Det var över, hela graviditeten, förlossningen, nu är hon äntligen här, och det var värt allt.
Att våga stanna upp
2018-05-15 @ 09:14:12
Repost: @kungamamman 🖤
Förra veckan fick vi beskedet och nästa vecka drar utredningen igång. Ett steg i rätt riktning och en seger att få det klart innan han börjar skolan, vilket målet varit från början. En månad från nu så har vi svar från utredningen, en kartläggning och ett stöd på vägen. Vi ska med hjälp av teamet på nep (neuropsykiatriska avdelningen) kartlägga vad hans styrkor är och vad han behöver extra hjälp och stöd med.
Det känns som en sten har lättat från bröstet. Jag är så trött nu. Även om jag vet att orden på bilden stämmer, det är aldrig till mig eller till oss, men när det är det man får i daglig ranson, ofta mer dåligt än bra, så börjar man tillslut tro det själv. Under våren har jag verkligen försökt hålla alla bollar i luften med skola, plugg, jobb, huset och familjen som kräver sitt. Dessutom att i allt det hitta tid för mig själv och egen återhämtning har inte funnits på kartan. Förra veckan kände jag att nu måste jag bryta helt annars kommer jag gå under. Jag som är van att alltid ha en plan, att prestera och kunna ha allt i luften samtidigt har prioriterat mig själv och tagit ett steg tillbaka. Det blir plugget som får pausas under ett år. Kommer börja igen april 2019 och tills dess försöka fokusera på mig själv och familjen och jobba på sidan om. Har mått dåligt över detta och det dåliga samvetet sköljer över mig då jag lämnade klasskamrater mitt i terminen, men känner ju längre tiden går att det var rätt beslut. Kommer dessutom under kommande veckor ha händerna fulla under utredningstiden.
Jag vet nu för första gången på väldigt länge inte exalt vad som ligger framför. Jag har ingen färdig plan och jag kan inte längre sätta mitt värde i mina prestationer. Vad jag än kommer göra i hösten får jag förlita mig på att det blir bra och att det löser sig, och att jag oavsett vad jag gör eller inte gör är toppen ändå, jag gör så gott jag kan och vissa dagar inget alls och det är bra det med. Det är inte hållbart i längden att ständigt gå runt med en stress i magen och känslan av att man inte räcker till. När minnet börjar försvinna och ångesten kommer in tid och otid blev det dags att säga stopp. Väldigt långt inlägg detta men behövde få det ur mig och skriva av mig. Och även uppmuntra dig som känner igen dig i detta, att du haft lite för mycket under en för lång tid, våga stanna upp och fråga dig själv hur mår jag egentligen? För mig har det alltid varit lättare att tänka min egen situation som någon annans, om det var min bästa vän eller syster som mådde såhär, skulle jag säga till henne att fortsätta som hon gör eller uppmuntra henne att bromsa och stanna upp. Var din egen kompis🖤 Nu ska jag njuta av solen en stund innan jag ska på möten. Önskar er alla en fin vecka!
Nej betyder nej, eller?
2018-01-10 @ 22:06:57
Vi är i en minst sagt aktiv tid just nu med vår lilla kille. Han är en klättrare av rang och vill ta efter allt som storebror gör och kan. Dessvärre glömmer han lätt att han är 1 år och inte fem vilket resulterar i massor av mindre lämpliga aktiviteter
för hans ålder. Allt ska testas, och just när han gör något han inte kan eller får så visar vi det genom att markera med ett nej. Och vad blir responsen? Inte den önskade att han ska sluta med det han just påbörjat utan tvärt om så ler han och
testar igen. Hur kan en ettåring vara så retsam och provocerande, hur mycket bus får plats i en sån liten kropp?! Man kan bli gråhårig.
Något jag medvetet tänker på när jag vill att han ska sluta är att försöka att inte använda ordet nej. Och varför inte det?
Jo, medan du fortsätter att läsa detta så får du inte tänka på färgen röd. Förstått? Tänk inte på färgen röd.
Vilken färg tänkte du på? Precis.
Vår mentala impuls blir att vi tänker på färgen röd, vi som är vuxna har utvecklat vår impulskontroll så vi kan stå emot våra fysiska impulser. Hos små barn (eller personer med npf) är dessa funktioner inte lika välutvecklade så därför kan de inte
stå emot impulsen som dyker upp när det blir påminda. Därför får det motsatt effekt när vi ber våra barn att inte röra, eller puttas inte osv.
Då vi både har en storebror med bristande impulskontroll och en ettåring så är det ganska tydligt att hur mycket nej vi än säger så är det inte så effektivt som man önskar hemma hos oss. Det man istället kan göra är att avleda,
ge förslag på annan mer lämplig aktivitet och styra in på denna, samt uppmuntra den. "Minns du när du ritade ninjagoteckningen, visst var det kul! Ska vi göra det istället en stund?"
Självklart slinker det ut ett och annat nej här hemma ibland också, så får ständigt påminna oss själva om att använda andra tillvägagångssätt.
Hur min dag kommer se ut
2018-01-04 @ 10:50:43
Efter ett långt härligt jullov har verkligheten hunnit ikapp. Arvid och Levi åker skridskor och Aron är hos farmor medan jag tar tag i tentaplugget tillsammans med kaffebaljan och några proteinmackor. (Som görs på 2 minuter i micron, supersmidigt!)
Hoppas du som läser får en fin torsdag!
3 löften inför 2018
2018-01-03 @ 18:28:02
- Medvetet inte väga mig på hela året, den där siffran är så obetydlig men sätter hjärnspöken i huvudet ändå. Så under 2018 ska jag låta bli vågen, det är en information jag mår bättre utan ändå.
- Våga säga nej, och ja till mig själv. Något jag behöver träna på, jag är en sådan som vill så mycket, så jag tar lätt på mig mer än tänkt och blir sedan superstressad för att jag inte hinner med allt jag vill. Ska försöka prioritera och tänka
en gång extra innan jag går in i nya saker.
Kanske inte de vanligaste nyårslöftena, men här är mina. Så redo för 2018 nu!
Nytt år nytt hår
2018-01-03 @ 12:20:41
Precis som rubriken lyder så har jag klippt mig! Såg en bild på en snygg frisyr på Instagram, fick ett infall och spontanbokade en tid hos min syster samma kväll. Vågade mig på en lång gardinlugg som det så snyggt heter, kan inte minnas när jag hade lugg
senast så känns kul med något nytt!
Utöver min nya frisyr så har jag några andra "löften" inför det nya året. Tänkte dela med mig av dem här med fast i ett annat inlägg.
Just nu sover Aron i vagnen och Arvid och Levi är och åker skridskor idag igen, så jag tänkte passa på att stöka undan julen och plugga inför tentan vi har nästa vecka. Ha en fin dag!
Små segrar
2017-12-26 @ 22:09:04
I flera veckors tid har Levi frågat varför Aron inte tycker om honom? Han vill aldrig gosas med mig.
Hur ska jag förklara att det beror på något han inte kan kontrollera eller påverka. Att det beror på hans bristande impulskontroll som leder till att han bara råkar knuffa till, slå, nypa eller tjuvnypa i förbifarten.
"Det är inte ditt fel älskling, han tycker visst om dig"
Men han märker att lillebror varnar redan innan han gjort något, av ren reflex börjar han gnälla/skrika så fort Levi kommer nära innan det ens hänt något. En egenskap han utvecklat när han bara var ett par månader gammal som en försvarsmekanism.
Men idag vid läggningen så glittrade det i ögonen på storebror.
"Mamma, får jag berätta något? Idag kramade Aron mig för allra första gången."
Den lyckan och stoltheten. Den stoltheten när han för första gången fått en spontan kram från sin lillebror gick inte att ta miste på.
Han somnade med ett leende på läpparna ikväll, och jag somnar gråtandes, överväldigad av hur fint och värdefullt syskonkärlek är och med lite hopp om att det blir bättre. Små segrar, en dag i taget.
Bakom kulisserna
2017-12-11 @ 10:52:39
Måndag, och bakom oss ligger en fantastisk helg fylld av glädje och julens budskap. Vår kyrka har haft flera uppsättningar av årets julmusikal "En hoppfull jul" som uppskattningsvis setts av totalt 1500 personer. Jag är fylld av glädje och helt utmattad på samma gång, jag tänkte dela med mig lite av hur det var för oss bakom kulisserna.
I år var första året som Levi deltog, han har alltid gillat att sjunga och började sjunga när han var väldigt liten. Hela hösten har han varit med i kyrkans barnkör och vuxit massvis. Han har sett fram emot att delta i julmusikalen och frågat i veckor om det inte är dags att öva med dräkterna snart? Så kom onsdagen, genrepskvällen.
Vår onsdag hade börjat med träff hos barnpsykologen där han fått göra massor av olika övningar, sedan direkt därifrån till förskolan, för att sedan landa hemma, äta en snabb middag och sedan iväg på genrep, med andra ord var inte förutsättningarna på vår sida. Hans energiresurs var tömd för länge sedan.
När det var dags för luciatåg kom tvivlen, min stjärna är sned, jag vill inte ha de här strumporna, mina kalsonger är inte helvita som mina strumpor. Han bara byggde upp ett berg av hinder för sig själv, som han inte hade resurser för att komma över just då. Tiden räckte inte till och de andra gick in och började öva. Han skulle alltså komma in sist och då brast det och gick inte att hämta. Jag försökte med allt. Avleda, uppmuntra, avdramatisera (det är ett genrep, det här är inte riktiga showen) säga att det inte gör något att han missar, och förbereda inför kommande nummer.Inget fungerade som det skulle, mitt hjärta gick sönder för att jag visste hur mycket han egentligen ville, och hur mycket han sett fram emot detta, och återigen så ifrågasatte jag mig själv, om det inte fanns något mer jag kunde ha gjort eller tänkt på för att förhindra att det skulle låsa sig för honom totalt.
Dagen efter var det dags för skolföreställningar, nu fick vi komma dit på morgonen, med full energitank och förberedda till tusen. Vi hade gått igenom varje steg, vad han skulle göra innan och vad som skulle hända efteråt. Jag hade spelat upp alla möjliga scenarion som skulle kunna gå fel, var på helspänn med hjärtat i halsgropen. Snälla låt honom bara få klara den här första låten så att han ser att han kan.
Just innan de ska gå in så kommer det, stjärnan är sned. Snabbt som blixten sprang jag och en annan mamma in och hittade en extra stjärna och tejp och han byta ut hans, sedan följde han nöjt med dem andra. När han stod där uppe och sjöng, som han övat och längtat efter så länge så trodde jag jag skulle bryta ihop av stolthet. Som föräldrer känner nog alla stolthet över sina barn i en sådan stund men för oss var det mer än så.
Alla kamper och förberedelser och utbrott hade lett hit och det var värt det allt ihop. Han fick, med lite hjälp, bevisa för sig själv att han kunde övervinna alla hinder han satt upp för sig själv, och det blev den största segern av dem alla.
Under resten av föreställningarna fortsatte denna berg och dalbana av hinder, som bland annat involverade en blixtvisit på stan mellan föreställningar för att inhandla tomtedräkt och flera extraluvor, fixa back-up strumpor, tejpa om stjärnan 20 gånger, hämta extra kalsonger, sy tomtedressar, bära över blöta golv och mer därtill. Jag är nu helt matt efter att ha försökt förutse varenda scenario som eventuellt kan gå fel för att sedan komma på en lösning på det, innan det ens har hänt. Ifall något skulle gå på tok så skulle vi vara förberedda och kunna rätta upp det för hans skull, så att han skulle kunna besegra sina hinder och vara med som han sett fram emot. Återigen, allt har varit värt det i slutändan.
En morgon
2017-09-30 @ 11:36:26
Stolarna smäller högt när de studsar mot vardagsrumsgolvet, du fick inte skinkan att ligga på mackan på det sätt som du hade tänkt. Energin är slut, klockan är åtta på morgonen och du har redan behövt duscha fast du inte ville och brutit ihop en gång tidigare över att du vill välja kläder själv, fast förmår inte och nu är orken slut innan vi hunnit fram till frukosten. "Jag vill men jag vill inte" är en återkommande replik som du själv använder för att sätta ord på det inbördeskrig som pågår i dina tankar, som vi inte ser eller kan förstå utifrån. Nu tar känslorna över, du agerar inte längre som du vill utan som du känner för stunden vilket resulterar i att det flyger hårda möbler och lika hårda ord. Frustrationen riktas mot oss, den måste ut på något sätt. Det gör ont fast vi innerst inne vet att du inte menar det du säger. Nu är du så arg att du inte vet vad du ska ta dig till, de tröstande orden vi säger kan du inte höra eller ta till dig, allt du kan ta in är tonläget på våra röster och hur vi rör dig. Ibland håller vi fast dig, förlåt, men det är för att du inte ska skada dig själv eller någon annan. Och ibland blir det lugna stryk på ryggen. Ibland inget alls. Den här gången är det jag som går in i sovrummet. Jag säger inget om vad du håller på med eller vad du gjort utan försöker bara med min blick säga att jag finns här för dig och jag älskar dig. Du ser min blick, och på några sekunder så rinner ilskan av och du frågar istället glatt "får jag berätta något?" Och då vet vi att du är tillbaka. Tvära kast mellan starka känslor, det tar på våra krafter men allra mest på dina egna. Älskade barn. Jag ser dig, och jag ser din kamp, och jag lovar att finnas för dig så gott jag kan på det sätt du behöver. Vi lär oss mer och mer varje dag. Om än det som fungerar idag kanske inte är det som fungerar imorgon så kommer vi alltid fortsätta försöka för dig.
"Du är så duktig!"
2017-09-25 @ 23:28:36
Sen jag började studera nu i höst så har jag tappat räkningen på alla gånger folk klappat mig på axeln, berömt mig och sagt hur duktig jag är. Det är fantastiskt med pepp och stöd och speciellt när det är tungrott.
Ikväll var en sådan kväll då allt körde ihop sig, hade vabbat under dagen och missat dagens undervisning. Tydligen så spelades inte lektionen in(som alla våra andra lektionspass) samt att vi då fått information om en uppgift som skulle redovisas imorgon som jag nu kände mig helt handfallen inför. Dessutom fick Levi feber igen på kvällen och jag hade ställt in mig på förskola imorgon. Då kom alla "du är så duktig" kommentarer uppbubblandes i huvudet igen och istället kände jag mig lätt illamående över pressen att inte kunna leva upp till detta. Prestationsångest- ångest över att inte kunna prestera/leva upp till förväntningar. Genom vår uppväxt får vi höra att vi är så duktiga att det tillslut blir den bekräftelsen vi söker i allt, som mamma, som partner, som vän, som student och tillslut vill man bara dra täcket över huvudet och inte vara något eller någon alls. Varför blir vi imponerade och fortsätter att uppmuntra sådana beteenden? Och nu får ni som peppat mig inte ta åt er, jag uppskattar allt stöd, men i fortsättningen behöver man inte uttrycka det som duktigt, som att det är något bra och en målbild att ha ett tempo i 150%. För det resulterar i att när det plötligt upphör och man blir kommer in i "vardagslunken" och plötsligt inte får samma uppmärksamhet och bekräftelse för sitt engagemang så kommer jakten på prestations och bekräftelsekickar fortsätta tills det inte längre finns någon energi kvar. Under min gymnasietid så hände detta mig, vilket det inte är många (läs: ingen) som vet. Jag bollade gymnasiestudier med småbarn, eget hushåll, extrajobb och körkortsplugg tills det tog stopp. Jag lämnade på förskolan, for hem och skulle göra mig i ordning för skolan och sen tog det stopp. Jahapp jag läser väl hemifrån tänkte jag men ingen bok öppnades de dagarna, och där i min ensamhet när jag gjorde ingenting så åt prestationskraven upp mig inifrån. Hur "duktig" jag var utåt sett när jag i själva verket nu inte orkade någonting alls. Jag kunde inte leva upp till den bild andra hade av mig och jag kände mig värdelös. Än idag tränar jag på att vara nöjd med mig själv, inte för hur jag ser ut eller vad jag gör utan för att jag är jag, och det räcker. Samma sak så försöker jag stärka mina barn och deras självkänsla genom att uppmuntra sådant som inte är bundet till sånt de gör för att det är duktiga, utan för att de är fantastiska precis som de är.
Så till dig som tagit dig ända hit genom min osammanhängande text, känner du igen sig själv i texten ovan? Reagera på varningsklockorna nu, och vänta inte tills det är för sent. DU är fantastisk, precis som det är, hur klyschigt det än låter så gäller det dig med. Träna på att säga det till sig själv, det är betydligt svårare än det låter.
Sommarlov
2017-06-16 @ 20:21:00
I veckan tog vi sommarlov och nu väntar en lång härlig sommar med lappis, husfix, och förhoppningvis sol och bad!
Min fantastiska kropp
2017-06-09 @ 11:45:12
21 Mars 2017 - 6 Juni 2016
Jag kan sträcka på mig och säga att jag är stolt över vad jag hittills åstadkommit och att jag ser framemot vilka nya mål jag kan åstadkomma inom träningen. Men i och med att jag väljer att visa dessa bilder känner jag också ett behov av att förklara mig. Jag vill inte bidra till någon slags träningshets och framförallt inte bland nyblivna mammor. Så därför tänkte jag dela min syn på träning och hälsa nu, jämfört med innan.
Till och börja med nu. Jag är så otroligt tacksam för min kropp och vad den åstadkommit, den har burit två barn, och hämtat sig från detta bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Efter min senaste graviditet då jag hade mycket ont i kroppen och fogarna så kändes det verkligen som att jag aldrig kommer kunna röra på mig igen. Efter förra förlossningen hade jag den tyvärr typiska vikthetsen om att gå ned alla sina gravidkilon så snabbt som möjligt. Efter denna graviditet så kunde jag nog inte bry mig mindre över hur jag såg ut utan kände bara kärlek och tacksamhet till kroppen som givit mig det finaste jag fått, våra två barn. Jag sade till min kropp att efter detta ska jag ta hand om dig, som gengäld för vad du gjort för mig. Första sex månaderna efter denna förlossning tränade jag bara i mån av tid, fokus för mig var att komma in i det nya livet som en familj på fyra, amning och lära känna vår nya familjemedlem, träningen kom långt nedanför på prioriteringslistan. Men så efter ett halvår ville jag börja prioritera mig själv och träningen blev min hobby, glädje och egentid. Jag har genom denna resa funnit en helt annan glädje i träningen, denna gång tränar jag för att jag vill, och för att jag kan! Jag kan röra på mig på prövande sätt utan att få ont i kroppen vilket var något jag inte alls tagit för givet efter min senaste graviditet. Jag tränar inte för att jag måste eller gå ned i vikt, jag kan säga att jag inte ens äger en våg eller ett måttband, för jag vill inte hamna där. Det har aldrig varit tal om tjock eller smal eller att något utav det skulle vara sämre än något annat hemma hos oss. Jag pratar bara gott om min kropp framför mina barn och hur fantastisk den där, tänk att ni båda två varit där inne! Jag säger att jag tränar för att jag blir glad, att min kropp ska bli stark så jag ska orka bära dem på mina axlar när de är 15 år gamla. (Återstår att se hur det går med det då haha!) men jag vill också motivera och inspirera. Det går faktiskt att få till träningen med två små barn och en man som jobbar borta mycket, och att det finns så mycket gott att hämta från den, att få ha en kropp som orkar och kan är inte något jag längre tar för givet och därför är jag extra lycklig när jag uppnår nya mål eller kan ta en löprunda utan att höfterna värker. Jag är inte begränsad av min kropp längre och det gör mig så tacksam och glad.
7 juni
2017-06-07 @ 11:49:07
Precis just nu ser det ut som bilderna nedan visar. Äntligen kom värmen hit till norr! Idag sa jag till mig själv att jag ska gå ut, busa med Aron i baljan och njuta av solen och inte ha dåligt samvete över allt som man borde göra. Föräldraledigheten är så långt från detta vad bilderna visar större delen av tiden så nu ska vi passa på och njuta och jag ska bara ha full fokus på honom. Har senaste tiden haft så svårt för att slappna av och släppa måsten. Då Aron sover så måste jag göra något produktivt annars blir jag så stressad. Jag måste träna på att låta mig själv göra ingenting då och då och ändå känna mig nöjd över mig själv.
Nu sover Aron i vagnen och jag lyssnar på Hugo och Paulas podd(tips!) och ligger och solar, och precis så ska vi spendera förmiddagen innan vi hämtar hem brorsan från förskolan. Hoppas ni också får en bra dag!
Tack och lov för detta grönområde utanför vårt hus då halva vår tomt är uppgrävd just nu, längtar så efter vår altan!
Klick klick
2017-06-07 @ 08:10:06
Sveriges dag idag
2017-06-06 @ 10:16:33
6 juni och Sveriges nationaldag. Här hemma står termometern på 12 grader och mulet. På less på detta nu!! Jag har precis intagit första koppen med kaffe och ska sedan göra ett ryck med städningen. Köpte en ny mopp i veckan som är superenkel att använda och gör städningen betydligt roligare, haha du vet att du är vuxen när man går igång på en ny mopp😂
Ikväll kommer mina systrar hit för en välbehövlig myskväll. Arvid skulle vara ledig idag egentligen men det blev ändrade planer. Jag har tänkt bli kvitt denna förkylning så jag kan få träna någongång Har sedan i fredags endast promenerat och börjar klia i kroppen efter ett pass på gymmet nu! Hoppas bi alla får en fin dag. Kram!
De där blå ögonen som man kan drunkna i...
