Vi är i en minst sagt aktiv tid just nu med vår lilla kille. Han är en klättrare av rang och vill ta efter allt som storebror gör och kan. Dessvärre glömmer han lätt att han är 1 år och inte fem vilket resulterar i massor av mindre lämpliga aktiviteter för hans ålder.  Allt ska testas, och just när han gör något han inte kan eller får så visar vi det genom att markera med ett nej. Och vad blir responsen? Inte den önskade att han ska sluta med det han just påbörjat utan tvärt om så ler han och testar igen. Hur kan en ettåring vara så retsam och provocerande, hur mycket bus får plats i en sån liten kropp?!  Man kan bli gråhårig.

Något jag medvetet tänker på när jag vill att han ska sluta är att försöka att inte använda ordet nej. Och varför inte det? 

Jo, medan du fortsätter att läsa detta så får du inte tänka på färgen röd. Förstått? Tänk inte på färgen röd. 

Vilken färg tänkte du på? Precis.

Vår mentala impuls blir att vi tänker på färgen röd, vi som är vuxna har utvecklat vår impulskontroll så vi kan stå emot våra fysiska impulser. Hos små barn (eller personer med npf) är dessa funktioner inte lika välutvecklade så därför kan de inte stå emot impulsen som dyker upp när det blir påminda. Därför får det motsatt effekt när vi ber våra barn att inte röra, eller puttas inte osv.

Då vi både har en storebror med bristande impulskontroll och en ettåring så är det ganska tydligt att hur mycket nej vi än säger så är det inte så effektivt som man önskar hemma hos oss.  Det man istället kan göra är att avleda, ge förslag på annan mer lämplig aktivitet och styra in på denna, samt uppmuntra den.  "Minns du när du ritade ninjagoteckningen, visst var det kul! Ska vi göra det istället en stund?" 

Självklart slinker det ut ett och annat nej här hemma ibland också, så får ständigt påminna oss själva om att använda andra  tillvägagångssätt.