När det inte syns utanpå..



Älskade älskade barn. Jag har ofta sagt att barn är den största prövningen och största välsignelsen på samma gång. Jag håller mig oftast till det som är positivt och väljer mina ord med vördnad när jag behöver ventilera mig. Har funderat över detta länge och nu beslutat mig av att dela med mig av vår lite annorlunda vardag. 


Vi har en funktionsnedsättning i familjen. Levi har nedsatta exekutiva funktioner, vilket innebär bl.a. Att han har svårt att hämma impulser, svårt att se över sina egna handlingar, svårt att fokusera samt hålla kvar sin uppmärksamhet. Känner någon igen symptomen? När man säger det på det sättet så får man en annan förståelse från föromgivningen. Med andra ord, och även ofta kallat så har Levi mest troligt ADHD, vilket är en av de mest otacksamma funktionsnedsättningar. Då den inte syns, och dessutom ofta inte väcker samma extra omsorgskänsla hos omgivningen som andra funktionsnedsättningar. Ofta kan tyvärr dessa barn uppfattas som bråkiga, ouppfostrade och besvärliga. När de i själva verket varje dag kämpar med ett tillstånd de inte valt själva. 



Såhär började det: Vår Levi har visat alla känslor väldigt mycket sedan dag 1. Inget lagom utan allting väldigt mycket. När han var 2,5 började han bli utåtagerande i form av att slåss och hade kraftiga utbrott. Vi tänkte att det var en tidig treårstrots och hade is i magen. Beteendet upphörde inte och när han var tre år så kom samma mönster igen, det spelade ingen roll hur många gånger vi sa nej eller tillrättavisade så kunde han göra precis samma sak bara kort därefter. Det var många förändringar den hösten med bröllop och flytt som rubbade vardagen och kunde förklara endel men vi bestämde vi oss för att gå en föräldrautbildning i lågaffektivt bemötande för att minska bråk och konflikter hemma. Vi anmälde oss och utbildningen började inte förarens han var 3,5. Dagarna var långa, utbrott för allt och inget, han slogs jämt ofta och oförutsett, förskolan funkade inte och allt kändes övermäktigt. Vi upplevde en positiv förändring hemma i och med utbildningen och vi hade samtal tillsammans med familjeenheten och förskolan och försökte komma fram med en handlingsplan för att försöka vända på det där. Under våren 2017, då Levi är fyra så snubblar jag över artiklar på Facebook, skrivna av en mamma till barn med adhd. (  http://mama.nu/kronikor/cecilia-ohrn-jag-har-lart-mig-att-inte-langre-be-om-ursakt-for-mitt-barn/ och http://mama.nu/kronikor/cecilia-ohrn-jag-kampar-for-mitt-ouppfostrade-barn-varje-minut/ )

Jag läste och för varje rad kände jag igen mig mer och mer, det var som om hon satt ord på mina tankar som bara snurrade som en enda röra i huvudet. Jag pratade med Arvid om det, tänk hans agerande kunde bero på något mer än "bara trots". Tog kontakt med en vän som har barn med adhd, när de började märka det och hur de gick till väga. Fick tips om en bok som heter "ADHD- att leva utan bromsar" och läste, tog in, grät, och kände. Kände igen mig, kände en lättnad över att vi inte var ensamma, att det kanske kunde bero på något och att vi nu kanske äntligen kan få rätt hjälp och möta honom på rätt sätt. Kände även en sorg, en sorg över att det är något "fel" på mitt barn. En funktionsnedsättning som innebär att vi kommer få kämpa varje dag, en sorg över att den som kämpar mest är han, och jag önskade bara att jag kunde ta det från honom. 


Vi kontaktade BVC och fick träffa barnpsykologen, berättade om hur vi upplevt det under hans uppväxt samt vad vi gjort. Där fick vi bekräftelse på att vi gjort allt vi kunnat, de enda de kan erbjuda som vi inte gjort är extra föräldrastöd. Självklart kändes det skönt att höra att vi gjort allt vi kan, läst de böcker som finns och gått den utbildning som rekommenderas. Samtidigt kom besvikelsen över att det inte finns mer vi kan göra, vi hade hoppats på något ess i rockärmen, något vi missat som kunde förenkla vår vardag något. Och dessutom så skickar de inga remisser för utredning av adhd innan de fyllt fem vilket innebär att vi fram tills hösten bara måste vänta på att ens få en remiss. Och därifrån kan det vara ÅR bort med en utredning som slutligen skulle leda till diagnos. Anledningen att vi gärna vill ha en diagnos så snart som möjligt är för att vi vill att han ska få den hjälp han har rätt till så snart som möjligt. Helst direkt från det han börjar skolan. 


Under denna väntetid på diagnos har vi valt att bemöta det som att vi redan fått diagnos. Det är även de tillvägagångssätten som fungerat bäst här hemma. Vår vardag är intensiv, påfrestande, fantastisk och kanske inte som alla andras, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag har valt att dela med mig av den nu så fler ska förstå, sprida kunskap och för att fler i samma sits ska veta att de inte är ensamma. 


Älskade barn, för dig gör jag allt och lite till och jag ska kämpa varje dag för dig. Du förändrade mitt liv och gav det en helt ny mening och jag är för alltid tacksam för det. 


Kommentarer
Postat av: Lillasyster

Älskar dig❤️ Ni är så himla starka och underbara allihop🌸

2017-05-20 @ 03:46:46
Postat av: Kusin C

Fina Rebecka! Jag jobbar med så många barn och unga med ADHD och det finns tyvärr så många föräldrar som låter sorgen du skriver om ta överhand och hellre förneka beteenden. Bara att ha kommit dit ni är och vågat söka hjälp är ett stort steg som kommer hjälpa Levi! ADHD är hämmar vissa funktioner men gör inte barnen på något sätt mindre underbara eller fantastiska i vem de är. Jag skulle aldrig byta bort mina elever med ADHD! Herren ger oss aldrig mer än vi klarar av, jag ska be för er att ni får styra och tålamod ❤

2017-05-20 @ 06:49:59
Postat av: Cecilia

Du, Arvid och Levi är fantastiska ❤️

2017-05-20 @ 11:40:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0