Repost: @kungamamman 🖤

Förra veckan fick vi beskedet och nästa vecka drar utredningen igång. Ett steg i rätt riktning och en seger att få det klart innan han börjar skolan, vilket målet varit från början. En månad från nu så har vi svar från utredningen, en kartläggning och ett stöd på vägen. Vi ska med hjälp av teamet på nep (neuropsykiatriska avdelningen) kartlägga vad hans styrkor är och vad han behöver extra hjälp och stöd med. 

 Det känns som en sten har lättat från bröstet. Jag är så trött nu. Även om jag vet att orden på bilden stämmer, det är aldrig till mig eller till oss, men när det är det man får i daglig ranson, ofta mer dåligt än bra, så börjar man tillslut tro det själv. Under våren har jag verkligen försökt hålla alla bollar i luften med skola, plugg, jobb, huset och familjen som kräver sitt. Dessutom att i allt det hitta tid för mig själv och egen återhämtning har inte funnits på kartan. Förra veckan kände jag att nu måste jag bryta helt annars kommer jag gå under. Jag som är van att alltid ha en plan, att prestera och kunna ha allt i luften samtidigt har prioriterat mig själv och tagit ett steg tillbaka. Det blir plugget som får pausas under ett år. Kommer börja igen april 2019 och tills dess försöka fokusera på mig själv och familjen och jobba på sidan om. Har mått dåligt över detta och det dåliga samvetet sköljer över mig då jag lämnade klasskamrater mitt i terminen, men känner ju längre tiden går att det var rätt beslut. Kommer dessutom under kommande veckor ha händerna fulla under utredningstiden. 

Jag vet nu för första gången på väldigt länge inte exalt vad som ligger framför. Jag har ingen färdig plan och jag kan inte längre sätta mitt värde i mina prestationer. Vad jag än kommer göra i hösten får jag förlita mig på att det blir bra och att det löser sig, och att jag oavsett vad jag gör eller inte gör är toppen ändå, jag gör så gott jag kan och vissa dagar inget alls och det är bra det med. Det är inte hållbart i längden att ständigt gå runt med en stress i magen och känslan av att man inte räcker till. När minnet börjar försvinna och ångesten kommer in tid och otid blev det dags att säga stopp. Väldigt långt inlägg detta men behövde få det ur mig och skriva av mig. Och även uppmuntra dig som känner igen dig i detta, att du haft lite för mycket under en för lång tid, våga stanna upp och fråga dig själv hur mår jag egentligen? För mig har det alltid varit lättare att tänka min egen situation som någon annans, om det var min bästa vän eller syster som mådde såhär, skulle jag säga till henne att fortsätta som hon gör eller uppmuntra henne att bromsa och stanna upp. Var din egen kompis🖤 Nu ska jag njuta av solen en stund innan jag ska på möten. Önskar er alla en fin vecka!