Det började den 19/7, vi hade alla bytt om och gjort oss redo för middag i stugan med släkt och familj, vi hade precis satt oss i bilen allihopa när jag skulle spänna fast bältet och kände hur något rann till. Jag skyndade mig upp och ut ur bilen och suckade, min bäckenbotten måste vara helt slut om jag börjar kissa ned mig utan minsta känning eller förvarning. Gick in på toaletten och tyckte det var väl mycket, och genomskinligt, blev fundersam om det inte kunde vara fostervatten, bytte byxor satte i en binda och åkte ut mot stugan. Väl i bilen så fortsatte det sippra och jag var då säker på att vattnet hade gått, gick direkt på toaletten och kontrollerade, yes, detta var absolut en vattenavgång. 

Gick ut till svärmor som bjöd på mat och ursäktade för att vi blivit sena, men att min vatten gick precis innan vi kom. 

Åt middag med familjen och hade en konstant känsla av att jag kissade med mig. Hade inte alls bråttom till förlossningen då jag inte hade någon som helst känning. Efter maten ringde jag dit ändå för att informera om att mitt vatten gått, och de ville att vi skulle komma in på en kontroll ändå. Vi åkte in vid klockan 21 och jag låg i ctg i en timme och det konstaterades att det var vattenavgång. Sen blev jag erbjuden att åka hem med sovdos. Tyckte det lät som en bra plan att ladda upp med en hel natts sömn inför förlossningen, då jag med Levi knappt sovit något under dygnet innan när vattnet gick. Fick en spruta bricanyl också så att värkarna skulle avta. Väl hemma så packade vi bb väskan, babyskydd och grejer till storebröderna, åt kvällsfika och åkte sedan tillbaka ut till stugan för att sova. Tog sovdosen och somnade sedan gott hela natten.

Dagen därpå började molvärken redan på morgonen, de var väldigt oregelbundna. Åt frukost och promenerade längst med byavägen i stugan och tog värk efter värk, de blev tätare och mer intensiva när jag var uppe och gick. Började klocka värkar efter lunch vid 12:30 då Arvid var och badade med killarna. De ökade i intensitet och inte förrens Värktimern signalerade att det var dags att åka till sjukhus började jag överväga det, ringde till Arvid och vi tog färjan över älven till sjukhuset.

Vi kom fram 15:30, blev uppkopplade på ctg 30 minuter och man kunde tydligt se att jag hade täta sammandragningar, jag undersöktes och var då 5-6 cm öppen. Blev erbjuden att bada och tackade ja, då de hade satt fart på processen med Aron. Fick antibiotika intravenöst då det gått mer än 18 timmar sedan vattnet gick, och därav hade både jag och lillasyster ökad risk för infektion. Väl i badet hann vi nog vara ungefär 45 minuter  innan värkarna började ändra karaktär och jag kände att det var dags för mer smärtlindring. Jag undersöktes igen och var då 9,5cm öppen, men hon var fortfarande en bit upp. Nu var klockan 16:55, epidural var för sent att tänka på och lustgasen blev min bästa vän. Det tog 50 minuter med hemska värkar och håll i ena sidan innan hon slutligen kom ned, när det var dags att krysta så gick hennes hjärtljud ned och de larmade dit en till barnmorska, jag fick ändra position och sen var det raka rör att nu måste hon ut. Klockan 17:56 såg lillasyster dagens ljus för första gången, hon skrek nästan på en gång och jag grät av lättnad när jag fick hennes varma lilla kropp på mitt bröst. Det var över, hela graviditeten, förlossningen, nu är hon äntligen här, och det var värt allt.