Det började den 19/7, vi hade alla bytt om och gjort oss redo för middag i stugan med släkt och familj, vi hade precis satt oss i bilen allihopa när jag skulle spänna fast bältet och kände hur något rann till. Jag skyndade mig upp och ut ur bilen och suckade, min bäckenbotten måste vara helt slut om jag börjar kissa ned mig utan minsta känning eller förvarning. Gick in på toaletten och tyckte det var väl mycket, och genomskinligt, blev fundersam om det inte kunde vara fostervatten, bytte byxor satte i en binda och åkte ut mot stugan. Väl i bilen så fortsatte det sippra och jag var då säker på att vattnet hade gått, gick direkt på toaletten och kontrollerade, yes, detta var absolut en vattenavgång. 

Gick ut till svärmor som bjöd på mat och ursäktade för att vi blivit sena, men att min vatten gick precis innan vi kom. 

Åt middag med familjen och hade en konstant känsla av att jag kissade med mig. Hade inte alls bråttom till förlossningen då jag inte hade någon som helst känning. Efter maten ringde jag dit ändå för att informera om att mitt vatten gått, och de ville att vi skulle komma in på en kontroll ändå. Vi åkte in vid klockan 21 och jag låg i ctg i en timme och det konstaterades att det var vattenavgång. Sen blev jag erbjuden att åka hem med sovdos. Tyckte det lät som en bra plan att ladda upp med en hel natts sömn inför förlossningen, då jag med Levi knappt sovit något under dygnet innan när vattnet gick. Fick en spruta bricanyl också så att värkarna skulle avta. Väl hemma så packade vi bb väskan, babyskydd och grejer till storebröderna, åt kvällsfika och åkte sedan tillbaka ut till stugan för att sova. Tog sovdosen och somnade sedan gott hela natten.

Dagen därpå började molvärken redan på morgonen, de var väldigt oregelbundna. Åt frukost och promenerade längst med byavägen i stugan och tog värk efter värk, de blev tätare och mer intensiva när jag var uppe och gick. Började klocka värkar efter lunch vid 12:30 då Arvid var och badade med killarna. De ökade i intensitet och inte förrens Värktimern signalerade att det var dags att åka till sjukhus började jag överväga det, ringde till Arvid och vi tog färjan över älven till sjukhuset.

Vi kom fram 15:30, blev uppkopplade på ctg 30 minuter och man kunde tydligt se att jag hade täta sammandragningar, jag undersöktes och var då 5-6 cm öppen. Blev erbjuden att bada och tackade ja, då de hade satt fart på processen med Aron. Fick antibiotika intravenöst då det gått mer än 18 timmar sedan vattnet gick, och därav hade både jag och lillasyster ökad risk för infektion. Väl i badet hann vi nog vara ungefär 45 minuter  innan värkarna började ändra karaktär och jag kände att det var dags för mer smärtlindring. Jag undersöktes igen och var då 9,5cm öppen, men hon var fortfarande en bit upp. Nu var klockan 16:55, epidural var för sent att tänka på och lustgasen blev min bästa vän. Det tog 50 minuter med hemska värkar och håll i ena sidan innan hon slutligen kom ned, när det var dags att krysta så gick hennes hjärtljud ned och de larmade dit en till barnmorska, jag fick ändra position och sen var det raka rör att nu måste hon ut. Klockan 17:56 såg lillasyster dagens ljus för första gången, hon skrek nästan på en gång och jag grät av lättnad när jag fick hennes varma lilla kropp på mitt bröst. Det var över, hela graviditeten, förlossningen, nu är hon äntligen här, och det var värt allt.

 

 

 

I flera veckors tid har Levi frågat varför Aron inte tycker om honom? Han vill aldrig gosas med mig. 

Hur ska jag förklara att det beror på något han inte kan kontrollera eller påverka. Att det beror på hans bristande impulskontroll som leder till att han bara råkar knuffa till, slå, nypa eller tjuvnypa i förbifarten. 

"Det är inte ditt fel älskling, han tycker visst om dig" 

Men han märker att lillebror varnar redan innan han gjort något, av ren reflex börjar han gnälla/skrika så fort Levi kommer nära innan det ens hänt något. En egenskap han utvecklat när han bara var ett par månader gammal som en försvarsmekanism.

Men idag vid läggningen så glittrade det i ögonen på storebror.

"Mamma, får jag berätta något? Idag kramade Aron mig för allra första gången."

Den lyckan och stoltheten. Den stoltheten när han för första gången fått en spontan kram från sin lillebror gick inte att ta miste på.

Han somnade med ett leende på läpparna ikväll, och jag somnar gråtandes, överväldigad av hur fint och värdefullt syskonkärlek är och med lite hopp om att det blir bättre. Små segrar, en dag i taget.

Stolarna smäller högt när de studsar mot vardagsrumsgolvet, du fick inte skinkan att ligga på mackan på det sätt som du hade tänkt. Energin är slut, klockan är åtta på morgonen och du har redan behövt duscha fast du inte ville och brutit ihop en gång tidigare över att du vill välja kläder själv, fast förmår inte och nu är orken slut innan vi hunnit fram till frukosten. "Jag vill men jag vill inte" är en återkommande replik som du själv använder för att sätta ord på det inbördeskrig som pågår i dina tankar, som vi inte ser eller kan förstå utifrån. Nu tar känslorna över, du agerar inte längre som du vill utan som du känner för stunden vilket resulterar i att det flyger hårda möbler och lika hårda ord. Frustrationen riktas mot oss, den måste ut på något sätt. Det gör ont fast vi innerst inne vet att du inte menar det du säger. Nu är du så arg att du inte vet vad du ska ta dig till, de tröstande orden vi säger kan du inte höra eller ta till dig, allt du kan ta in är tonläget på våra röster och hur vi rör dig. Ibland håller vi fast dig, förlåt, men det är för att du inte ska skada dig själv eller någon annan. Och ibland blir det lugna stryk på ryggen. Ibland inget alls. Den här gången är det jag som går in i sovrummet. Jag säger inget om vad du håller på med eller vad du gjort utan försöker bara med min blick säga att jag finns här för dig och jag älskar dig. Du ser min blick, och på några sekunder så rinner ilskan av och du frågar istället glatt "får jag berätta något?" Och då vet vi att du är tillbaka. Tvära kast mellan starka känslor, det tar på våra krafter men allra mest på dina egna. Älskade barn. Jag ser dig, och jag ser din kamp, och jag lovar att finnas för dig så gott jag kan på det sätt du behöver. Vi lär oss mer och mer varje dag. Om än det som fungerar idag kanske inte är det som fungerar imorgon så kommer vi alltid fortsätta försöka för dig.

I veckan tog vi sommarlov och nu väntar en lång härlig sommar med lappis, husfix, och förhoppningvis sol och bad! 

Precis just nu ser det ut som bilderna nedan visar. Äntligen kom värmen hit till norr! Idag sa jag till mig själv att jag ska gå ut, busa med Aron i baljan och njuta av solen och inte ha dåligt samvete över allt som man borde göra. Föräldraledigheten är så långt från detta vad bilderna visar större delen av tiden så nu ska vi passa på och njuta och jag ska bara ha full fokus på honom. Har senaste tiden haft så svårt för att slappna av och släppa måsten. Då Aron sover så  måste jag göra något produktivt annars blir jag så stressad. Jag måste träna på att låta mig själv göra ingenting då och då och ändå känna mig nöjd över mig själv.

Tack och lov för detta grönområde utanför vårt hus då halva vår tomt är uppgrävd just nu, längtar så efter vår altan! 

6 juni och Sveriges nationaldag. Här hemma står termometern på 12 grader och mulet. På less på detta nu!! Jag har precis intagit första koppen med kaffe och ska sedan göra ett ryck med städningen. Köpte en ny mopp i veckan som är superenkel att använda och gör städningen betydligt roligare, haha du vet att du är vuxen när man går igång på en ny mopp😂 

De där blå ögonen som man kan drunkna i...

Halloj. Ligger vaken i sängen i gästrummet och har svårt att somna, inte för någon osämja utan som rubriken lyder så har vi påbörjat projektet sluta amma. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förställa mig att det skulle vara så här omständigt. Med Levi gick allt av sig själv vid 5/6 månader då han ammade mindre allt eftersom han blev mer intresserad av maten. Med den här lillebrorsan har det inte gått fullt lika lätt. Vi valde att hålla ut med amningen under utlandsresan så vi skulle ha den kvar som backup under både flygresor, och ifall han åt dåligt och även för att se till så att han fick i sig vätska i värmen. Sagt och gjort. Men under veckan i Rhodos så klev han även in i separationsfasen, ny plats, nytt klimat och alla rutiner rubbades, amningen blev en trygghetsgrej och hade han fått bestämma hade vi ammat en gång i kvarten då vi var där. Jag fick försöka gömma mig för honom under dagarna, fick han syn på mig blev han galen och skulle bara amma hela tiden. Efter den veckan blev jag less. Nu får det räcka! Tänkte att jag skulle behöva resa bort och tvärsluta men ville försöka trappa ned först, nu en månad senare ammar vi bara 2-3 gånger per dag, men så fort vi åkt iväg någonstans så har han velat amma oftare igen. Nu har Arvid tagit förra natten och ska ta den här med, därav sover jag i gästrummet. Vaknar Aron och ser mig i rummet så är det kört, då ska han bara amma. Så nu försöker vi vänja av amningen på natten så vi sedan kan sluta helt, och för mig känns det så skönt. Jag är så klar med amningen nu. Jag varit tacksam att det fungerat så pass bra i över 8 månader och tyckt att det varit fantastiskt och mysigt men nu är jag klar. Ska bli skönt att få vara min egen igen, jag har bara varit bröst för honom och längtar tills vi kan mysa som vanligt utan att behöva amma jämt och ständigt.

Älskade älskade barn. Jag har ofta sagt att barn är den största prövningen och största välsignelsen på samma gång. Jag håller mig oftast till det som är positivt och väljer mina ord med vördnad när jag behöver ventilera mig. Har funderat över detta länge och nu beslutat mig av att dela med mig av vår lite annorlunda vardag. 

Vi har en funktionsnedsättning i familjen. Levi har nedsatta exekutiva funktioner, vilket innebär bl.a. Att han har svårt att hämma impulser, svårt att se över sina egna handlingar, svårt att fokusera samt hålla kvar sin uppmärksamhet. Känner någon igen symptomen? När man säger det på det sättet så får man en annan förståelse från föromgivningen. Med andra ord, och även ofta kallat så har Levi mest troligt ADHD, vilket är en av de mest otacksamma funktionsnedsättningar. Då den inte syns, och dessutom ofta inte väcker samma extra omsorgskänsla hos omgivningen som andra funktionsnedsättningar. Ofta kan tyvärr dessa barn uppfattas som bråkiga, ouppfostrade och besvärliga. När de i själva verket varje dag kämpar med ett tillstånd de inte valt själva. 

Såhär började det: Vår Levi har visat alla känslor väldigt mycket sedan dag 1. Inget lagom utan allting väldigt mycket. När han var 2,5 började han bli utåtagerande i form av att slåss och hade kraftiga utbrott. Vi tänkte att det var en tidig treårstrots och hade is i magen. Beteendet upphörde inte och när han var tre år så kom samma mönster igen, det spelade ingen roll hur många gånger vi sa nej eller tillrättavisade så kunde han göra precis samma sak bara kort därefter. Det var många förändringar den hösten med bröllop och flytt som rubbade vardagen och kunde förklara endel men vi bestämde vi oss för att gå en föräldrautbildning i lågaffektivt bemötande för att minska bråk och konflikter hemma. Vi anmälde oss och utbildningen började inte förarens han var 3,5. Dagarna var långa, utbrott för allt och inget, han slogs jämt ofta och oförutsett, förskolan funkade inte och allt kändes övermäktigt. Vi upplevde en positiv förändring hemma i och med utbildningen och vi hade samtal tillsammans med familjeenheten och förskolan och försökte komma fram med en handlingsplan för att försöka vända på det där. Under våren 2017, då Levi är fyra så snubblar jag över artiklar på Facebook, skrivna av en mamma till barn med adhd. (  http://mama.nu/kronikor/cecilia-ohrn-jag-har-lart-mig-att-inte-langre-be-om-ursakt-for-mitt-barn/ och http://mama.nu/kronikor/cecilia-ohrn-jag-kampar-for-mitt-ouppfostrade-barn-varje-minut/ )

Jag läste och för varje rad kände jag igen mig mer och mer, det var som om hon satt ord på mina tankar som bara snurrade som en enda röra i huvudet. Jag pratade med Arvid om det, tänk hans agerande kunde bero på något mer än "bara trots". Tog kontakt med en vän som har barn med adhd, när de började märka det och hur de gick till väga. Fick tips om en bok som heter "ADHD- att leva utan bromsar" och läste, tog in, grät, och kände. Kände igen mig, kände en lättnad över att vi inte var ensamma, att det kanske kunde bero på något och att vi nu kanske äntligen kan få rätt hjälp och möta honom på rätt sätt. Kände även en sorg, en sorg över att det är något "fel" på mitt barn. En funktionsnedsättning som innebär att vi kommer få kämpa varje dag, en sorg över att den som kämpar mest är han, och jag önskade bara att jag kunde ta det från honom. 

Vi kontaktade BVC och fick träffa barnpsykologen, berättade om hur vi upplevt det under hans uppväxt samt vad vi gjort. Där fick vi bekräftelse på att vi gjort allt vi kunnat, de enda de kan erbjuda som vi inte gjort är extra föräldrastöd. Självklart kändes det skönt att höra att vi gjort allt vi kan, läst de böcker som finns och gått den utbildning som rekommenderas. Samtidigt kom besvikelsen över att det inte finns mer vi kan göra, vi hade hoppats på något ess i rockärmen, något vi missat som kunde förenkla vår vardag något. Och dessutom så skickar de inga remisser för utredning av adhd innan de fyllt fem vilket innebär att vi fram tills hösten bara måste vänta på att ens få en remiss. Och därifrån kan det vara ÅR bort med en utredning som slutligen skulle leda till diagnos. Anledningen att vi gärna vill ha en diagnos så snart som möjligt är för att vi vill att han ska få den hjälp han har rätt till så snart som möjligt. Helst direkt från det han börjar skolan. 

Under denna väntetid på diagnos har vi valt att bemöta det som att vi redan fått diagnos. Det är även de tillvägagångssätten som fungerat bäst här hemma. Vår vardag är intensiv, påfrestande, fantastisk och kanske inte som alla andras, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag har valt att dela med mig av den nu så fler ska förstå, sprida kunskap och för att fler i samma sits ska veta att de inte är ensamma. 

Älskade barn, för dig gör jag allt och lite till och jag ska kämpa varje dag för dig. Du förändrade mitt liv och gav det en helt ny mening och jag är för alltid tacksam för det. 

Hej bloggen! Efter att ha matat på mina #fembravarjedag på instagram i några dagar nu så inser jag hur mycket jag saknar att skriva av mig här. Får se hur länge det håller i sig men det blir kul så långe det varar. 

Imorgon kommer min mamma hit oh stannar över helgen. Ska bli mysigt att få hänga med henne också. Levi är ledig från förskolan så om vädret tillåter så åker vi nog till pulkbacken efter lunch och grillar lite korv och åker. Vi har åkt slalom varje helg nu i vinter och det är så kul att se hur han lät sig mer och mer för varje gång och framför allt att han tycker det är kul. 

Denna vecka har vi haft höstlov, så i tisdags packade jag ihop mig och grabbarna och styrde mot mormor och moster i Skellefteå. Så skönt att åka hemifrån och alla "måsten" man blir ledig på ett helt annat sätt när man åker bort. Första dagen vi ute och lekte i höstvädret, visade Levi lekparker jag själv lekt i som barn och vi såg även på min favoritfilm som fyraåring (Pippi) så magiskt att nu kunna dela det med mina egna barn! Under natten började det snöa, och i snöstormen for vi till Leos och lekte av oss, och oh man, det är ett riktigt fyspass att försöka hänga på denna fyråring i alla rutschkanor och klätterställningar, när vi sedan åkte hem såg vi att snön börjat lägga sig och kunde inte låta bli att bygga årets första snögubbe. Idag har vi också lekt och busat i snön medan lillebror sovit eller hängt med moster, sedan gick vi även på en längre promenad tillsammans. Så impad av min Levi som orkade promenera över en timme, så mysigt att surra och prata med honom. Ikväll for jag in på oktoberfäst och Levi fick mysa med mormor. Imorgon styr vi bilen tillbaks hem igen, vi har en kille som längtar hem när han döper snögubben till pappa och frågar om han saknat oss och ger honom kramar när vi kommer hem från promenaden😂 önskar bara vi kunde ta med all denna snö hem, vi kommer nog passa på att leka av oss en sista gång innan vi åker hem på förmiddagen.

Har varit så mysigt att ha lite extra tid för min stora kille under veckan, nu senaste tiden så märks det att det är jobbigt med omställningen att bli storebror.