En morgon

Stolarna smäller högt när de studsar mot vardagsrumsgolvet, du fick inte skinkan att ligga på mackan på det sätt som du hade tänkt. Energin är slut, klockan är åtta på morgonen och du har redan behövt duscha fast du inte ville och brutit ihop en gång tidigare över att du vill välja kläder själv, fast förmår inte och nu är orken slut innan vi hunnit fram till frukosten. "Jag vill men jag vill inte" är en återkommande replik som du själv använder för att sätta ord på det inbördeskrig som pågår i dina tankar, som vi inte ser eller kan förstå utifrån. Nu tar känslorna över, du agerar inte längre som du vill utan som du känner för stunden vilket resulterar i att det flyger hårda möbler och lika hårda ord. Frustrationen riktas mot oss, den måste ut på något sätt. Det gör ont fast vi innerst inne vet att du inte menar det du säger. Nu är du så arg att du inte vet vad du ska ta dig till, de tröstande orden vi säger kan du inte höra eller ta till dig, allt du kan ta in är tonläget på våra röster och hur vi rör dig. Ibland håller vi fast dig, förlåt, men det är för att du inte ska skada dig själv eller någon annan. Och ibland blir det lugna stryk på ryggen. Ibland inget alls. Den här gången är det jag som går in i sovrummet. Jag säger inget om vad du håller på med eller vad du gjort utan försöker bara med min blick säga att jag finns här för dig och jag älskar dig. Du ser min blick, och på några sekunder så rinner ilskan av och du frågar istället glatt "får jag berätta något?" Och då vet vi att du är tillbaka. Tvära kast mellan starka känslor, det tar på våra krafter men allra mest på dina egna. Älskade barn. Jag ser dig, och jag ser din kamp, och jag lovar att finnas för dig så gott jag kan på det sätt du behöver. Vi lär oss mer och mer varje dag. Om än det som fungerar idag kanske inte är det som fungerar imorgon så kommer vi alltid fortsätta försöka för dig.


Kommentarer
Postat av: M

Jag har klickat in mig på din blogg då och då via facebook och jag vill bara säga att du verkar så himla stark.

Jag känner igen mig så otroligt mycket i texten du skrivit ovan, inte som förälder för jag har inga barn men som barn. Jag var likadan. Det minsta lilla kunde trigga igång mina utbrott och frustrationen och krypet i kroppen som kom när något inte gick min väg. Jag skrek tills jag varken hade röst eller ork kvar och jag hade till och med en nästan identisk fras som jag använde när jag ville men inte ville.

2017-09-30 @ 11:50:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0