Måndag, och bakom oss ligger en fantastisk helg fylld av glädje och julens budskap. Vår kyrka har haft flera uppsättningar av årets julmusikal "En hoppfull jul" som uppskattningsvis setts av totalt 1500 personer. Jag är fylld av glädje och helt utmattad på samma gång, jag tänkte dela med mig lite av hur det var för oss bakom kulisserna.

 

I år var första året som Levi deltog, han har alltid gillat att sjunga och började sjunga när han var väldigt liten. Hela hösten har han varit med i kyrkans barnkör och vuxit massvis. Han har sett fram emot att delta i julmusikalen och frågat i veckor om det inte är dags att öva med dräkterna snart? Så kom onsdagen, genrepskvällen.

Vår onsdag hade börjat med träff hos barnpsykologen där han fått göra massor av olika övningar, sedan direkt därifrån till förskolan, för att sedan landa hemma, äta en snabb middag och sedan iväg på genrep, med andra ord var inte förutsättningarna på vår sida. Hans energiresurs var tömd för länge sedan.

 

När det var dags för luciatåg kom tvivlen, min stjärna är sned, jag vill inte ha de här strumporna, mina kalsonger är inte helvita som mina strumpor. Han bara byggde upp ett berg av hinder för sig själv, som han inte hade resurser för att komma över just då. Tiden räckte inte till och de andra gick in och började öva. Han skulle alltså komma in sist och då brast det och gick inte att hämta. Jag försökte med allt. Avleda, uppmuntra, avdramatisera (det är ett genrep, det här är inte riktiga showen) säga att det inte gör något att han missar, och förbereda inför kommande nummer.Inget fungerade som det skulle, mitt hjärta gick sönder för att jag visste hur mycket han egentligen ville, och hur mycket han sett fram emot detta, och återigen så ifrågasatte jag mig själv, om det inte fanns något mer jag kunde ha gjort eller tänkt på för att förhindra att det skulle låsa sig för honom totalt. 

 

Dagen efter var det dags för skolföreställningar, nu fick vi komma dit på morgonen, med full energitank och förberedda till tusen. Vi hade gått igenom varje steg, vad han skulle göra innan och vad som skulle hända efteråt. Jag hade spelat upp alla möjliga scenarion som skulle kunna gå fel, var på helspänn med hjärtat i halsgropen. Snälla låt honom bara få klara den här första låten så att han ser att han kan.

 

Just innan de ska gå in så kommer det, stjärnan är sned. Snabbt som blixten sprang jag och en annan mamma in och hittade en extra stjärna och tejp och han byta ut hans, sedan följde han nöjt med dem andra. När han stod där uppe och sjöng, som han övat och längtat efter så länge så trodde jag jag skulle bryta ihop av stolthet. Som föräldrer känner nog alla stolthet över sina barn i en sådan stund men för oss var det mer än så.

 

Alla kamper och förberedelser och utbrott hade lett hit och det var värt det allt ihop. Han fick, med lite hjälp, bevisa för sig själv att han kunde övervinna alla hinder han satt upp för sig själv, och det blev den största segern av dem alla.