Sen jag började studera nu i höst så har jag tappat räkningen på alla gånger folk klappat mig på axeln, berömt mig och sagt hur duktig jag är. Det är fantastiskt med pepp och stöd och speciellt när det är tungrott. 

Ikväll var en sådan kväll då allt körde ihop sig, hade vabbat under dagen och missat dagens undervisning. Tydligen så spelades inte lektionen in(som alla våra andra lektionspass) samt att vi då fått information om en uppgift som skulle redovisas imorgon som jag nu kände mig helt handfallen inför. Dessutom fick Levi feber igen på kvällen och jag hade ställt in mig på förskola imorgon. Då kom alla "du är så duktig" kommentarer uppbubblandes i huvudet igen och istället kände jag mig lätt illamående över pressen att inte kunna leva upp till detta. Prestationsångest- ångest över att inte kunna prestera/leva upp till förväntningar. Genom vår uppväxt får vi höra att vi är så duktiga att det tillslut blir den bekräftelsen vi söker i allt, som mamma, som partner, som vän, som student och tillslut vill man bara dra täcket över huvudet och inte vara något eller någon alls. Varför blir vi imponerade och fortsätter att uppmuntra sådana beteenden? Och nu får ni som peppat mig inte ta åt er, jag uppskattar allt stöd, men i fortsättningen behöver man inte uttrycka det som duktigt, som att det är något bra och en målbild att ha ett tempo i 150%. För det resulterar i att när det plötligt upphör och man blir kommer in i "vardagslunken" och plötsligt inte får samma uppmärksamhet och bekräftelse för sitt engagemang så kommer jakten på prestations och bekräftelsekickar fortsätta tills det inte längre finns någon energi kvar. Under min gymnasietid så hände detta mig, vilket det inte är många (läs: ingen) som vet. Jag bollade gymnasiestudier med småbarn, eget hushåll, extrajobb och körkortsplugg tills det tog stopp. Jag lämnade på förskolan, for hem och skulle göra mig i ordning för skolan och sen tog det stopp. Jahapp jag läser väl hemifrån tänkte jag men ingen bok öppnades de dagarna, och där i min ensamhet när jag gjorde ingenting så åt prestationskraven upp mig inifrån. Hur "duktig" jag var utåt sett när jag i själva verket nu inte orkade någonting alls. Jag kunde inte leva upp till den bild andra hade av mig och jag kände mig värdelös. Än idag tränar jag på att vara nöjd med mig själv, inte för hur jag ser ut eller vad jag gör utan för att jag är jag, och det räcker. Samma sak så försöker jag stärka mina barn och deras självkänsla genom att uppmuntra sådant som inte är bundet till sånt de gör för att det är duktiga, utan för att de är fantastiska precis som de är. 

Så till dig som tagit dig ända hit genom min osammanhängande text, känner du igen sig själv i texten ovan? Reagera på varningsklockorna nu, och vänta inte tills det är för sent. DU är fantastisk, precis som det är, hur klyschigt det än låter så gäller det dig med. Träna på att säga det till sig själv, det är betydligt svårare än det låter.