-

Nu är det över en vecka sedan vi kom hem från BB och hög tid för en fortsättning på förlossniningsinlägget.

 

Efter en sömnlös natt med milda värkar, nervositet och förväntan så började jag klockan 11 få regelbundna värkar.

Det var 3 minuter emellan, så de var väldigt täta, men inte intensiva alls, som mensvärk.

Gick och försökte fördriva tiden på olika sätt, bland annat hjälpa Frida ta ut sitt löshår.

Eventuellt blev värkarka kraftigare och kraftigare men jag var fast bestämd på att vänta med att åka in, iallafall tills Arvid kom hem från jobbet. När Arvid då äntligen kom hem så kändes värkarna ordentligt.

Vi åt middag och jag fick avbrya varje gång det kom en värk för att andas.

Vi åkte in till BB igen vid sex tiden och direkt vi kom in fick jag sitta med CTG.

Värkarna var kraftiga men ville endå inte synas på CTG'n, Och eftersom att mitt vatten hade gått ville man inte kolla hur öppen jag var pga infektionsrisk.Efter en timme utan några förbättrade resultat sa barnmorskorna att jag antingen fick  bli inlagd på BB med morfin över natten, eller åka hem med en sömndos. Sömndosen skulle dock inte fungera om värkarna var förlossningsvärkar.

Då var jag trött, less och besviken på mig själv och tänkte att om jag lika gärna ska sova så kan jag sova i min egen säng. Sagt och gjort for vi hem och då var värkarna riktigt jobbiga. Tog sömndosen men värkarna blev bara kraftigare så vi åkte in igen klockan 22. Tredje gången gillt. Nu var jag dessutom sur för att jag kände att jag inte blivit tagen på allvar när jag blev hemskickad på sömndos när jag hade förlossningsvärkar. Något jag nu i efterhand begriper att det är jättesvårt att veta, och att det inte är deras fel. När vi kom in för tredje gången så blev jag direkt uppkopplad på CTG'n och nu var det ingen tvekan om att jag hade kraftiga värkar, fortfarande med tre minuters intervaller precis som innan. Nu när värkarna syntes vågade man kolla hur öppen jag var, och då var jag nästan 4 cm öppen. Med andra ord hade den aktiva förlossningen börjat. Då blev jag flyttad till en förlossningssal och blev presenterad för lustgasen. Till en början var den sjukt obehaglig och jag blev så illamående att jag spydde.

Sedan gav de mig något så värkarna skulle bli ännu kraftigare. Och efter den värsta och längsta timmen så var jag hipps vipps öppen 8 cm. Då blev det bråttom att få tag på narkosläkaren för att kunna lägga epiduralen. Egentigen ska den läggas mycket tidigare, men nu fanns det ingen tid. När de la epiduralen så var jag 9 cm öppen, och efter den var lagt lyckades jag sova en halvtimme. Hade nu varit vaken 24 timmar så jag var helt utmattad. När jag vaknade igen var jag fullt öppen och det var dags att krysta. Det var faktiskt en otrolig lättnad, krystvärkarna skilde sig så mycket mot värkarna man kände innan, nu jobbade kroppen med smärtan, nu var det det sista innan det var över. Och ja, det gjorde ont!! Som att bajsa ut en soffa eller ett skåp, men efter en timme av krystande så kändes det som att allt innehåll i magen kom ut och där var han. Skrikandes, blå och alldeles perfekt, ochsekunden jag såg honom så var det som en våg av lättnad som kom över mig, all smärta jag varit med om innan var som bortblåst och allt jag kunde tänka på var våran fina son.

Klockan 03:05 den 4 Oktober 2012 fick vi det finaste vi någonsin fått. 3390 g kärlek och lycka.

 

Så ja, en förlossning är den värsta fysiska påfrestningen jag gått igenom, men det var så värt det.

Tyckte jag fått med det mesta, men har ni några frågor så fråga på så svarar jag i ett annat inlägg!