Något som är jobbigt med att fått barn(inbillar mig att det blir extra då det var oplanerat) är att ha koll på alla graviditetssymptom. Direkt jag kissar mer än vanligt, brösten ömmar eller då jag är lite svullen så poppar tankarna upp i bakhuvudet. Tänk om? Det kan väl inte vara? Och får lugna mig gång på gång. 
Efter Levi så förbrukade jag säkert ett test i månaden för att vara på den säkra sidan. Inbilliade mig hela tiden med en klump i halsen. Och det är fortfarande med lite halv panik som tankarna dyker upp i samband med minsta lilla hint som kan kopplas till en graviditet. Längtar till en graviditet som inte är lika oplanerad, som blir mer på våra villkor, med mer erfarenhet i bagaget och en annan trygghet som par, familj och ekonomiskt.

 

Som jag känner nu kommer det nog dröja några år till nästa. Finns så mycket jag vill hinna göra, Levi har sedan födseln fått hänga med lite överallt, det har aldrig varit något hinder. Med två känns det som om situationen blir ännu lite svårare. Vill hinna plugga, bli med hus och resa litegrann innan nästa. Och det känns faktiskt väldigt skönt att ha släppt den där syskonpressen, att fyra är max, skaffa tätt så att de får utbyte av varandra. Hade vi varit några år äldre, och i en annan sits än nu så kanske vi hade börjat fundera på syskon, då Levi fått vår fulla uppmärksamhet i 2,5 års tid. Men som det är nu har jag inte bråttom alls. Att vara gravid var dock det häftigaste jag varit med om, så det ska bli spännande den dagen vi får uppleva det igen!