Nej betyder nej, eller?

2018-01-10 @ 22:06:57

Vi är i en minst sagt aktiv tid just nu med vår lilla kille. Han är en klättrare av rang och vill ta efter allt som storebror gör och kan. Dessvärre glömmer han lätt att han är 1 år och inte fem vilket resulterar i massor av mindre lämpliga aktiviteter för hans ålder.  Allt ska testas, och just när han gör något han inte kan eller får så visar vi det genom att markera med ett nej. Och vad blir responsen? Inte den önskade att han ska sluta med det han just påbörjat utan tvärt om så ler han och testar igen. Hur kan en ettåring vara så retsam och provocerande, hur mycket bus får plats i en sån liten kropp?!  Man kan bli gråhårig.

Något jag medvetet tänker på när jag vill att han ska sluta är att försöka att inte använda ordet nej. Och varför inte det? 

Jo, medan du fortsätter att läsa detta så får du inte tänka på färgen röd. Förstått? Tänk inte på färgen röd. 

Vilken färg tänkte du på? Precis.
Vår mentala impuls blir att vi tänker på färgen röd, vi som är vuxna har utvecklat vår impulskontroll så vi kan stå emot våra fysiska impulser. Hos små barn (eller personer med npf) är dessa funktioner inte lika välutvecklade så därför kan de inte stå emot impulsen som dyker upp när det blir påminda. Därför får det motsatt effekt när vi ber våra barn att inte röra, eller puttas inte osv.

Då vi både har en storebror med bristande impulskontroll och en ettåring så är det ganska tydligt att hur mycket nej vi än säger så är det inte så effektivt som man önskar hemma hos oss.  Det man istället kan göra är att avleda, ge förslag på annan mer lämplig aktivitet och styra in på denna, samt uppmuntra den.  "Minns du när du ritade ninjagoteckningen, visst var det kul! Ska vi göra det istället en stund?" 

Självklart slinker det ut ett och annat nej här hemma ibland också, så får ständigt påminna oss själva om att använda andra  tillvägagångssätt. 

Hur min dag kommer se ut

2018-01-04 @ 10:50:43
(null)

Efter ett långt härligt jullov har verkligheten hunnit ikapp. Arvid och Levi åker skridskor och Aron är hos farmor medan jag tar tag i tentaplugget tillsammans med kaffebaljan och några proteinmackor. (Som görs på 2 minuter i micron, supersmidigt!) 
Hoppas du som läser får en fin torsdag!


3 löften inför 2018

2018-01-03 @ 18:28:02
  • Äta mer vegetariskt 

  • Medvetet inte väga mig på hela året, den där siffran är så obetydlig men sätter hjärnspöken i huvudet ändå. Så under 2018 ska jag låta bli vågen, det är en information jag mår bättre utan ändå.

  • Våga säga nej, och ja till mig själv. Något jag behöver träna på, jag är en sådan som vill så mycket, så jag tar lätt på mig mer än tänkt och blir sedan superstressad för att jag inte hinner med allt jag vill. Ska försöka prioritera och tänka en gång extra innan jag går in i nya saker.

Kanske inte de vanligaste nyårslöftena, men här är mina. Så redo för 2018 nu! 

Nytt år nytt hår

2018-01-03 @ 12:20:41
(null)

(null)

Precis som rubriken lyder så har jag klippt mig! Såg en bild på en snygg frisyr på Instagram, fick ett infall och spontanbokade en tid hos min syster samma kväll. Vågade mig på en lång gardinlugg som det så snyggt heter, kan inte minnas när jag hade lugg senast så känns kul med något nytt!

Utöver min nya frisyr så har jag några andra "löften" inför det nya året. Tänkte dela med mig av dem här med fast i ett annat inlägg.

Just nu sover Aron i vagnen och Arvid och Levi är och åker skridskor idag igen, så jag tänkte passa på att stöka undan julen och plugga inför tentan vi har nästa vecka. Ha en fin dag!

Små segrar

2017-12-26 @ 22:09:04


(null)


I flera veckors tid har Levi frågat varför Aron inte tycker om honom? Han vill aldrig gosas med mig. 


Hur ska jag förklara att det beror på något han inte kan kontrollera eller påverka. Att det beror på hans bristande impulskontroll som leder till att han bara råkar knuffa till, slå, nypa eller tjuvnypa i förbifarten. 


"Det är inte ditt fel älskling, han tycker visst om dig" 


Men han märker att lillebror varnar redan innan han gjort något, av ren reflex börjar han gnälla/skrika så fort Levi kommer nära innan det ens hänt något. En egenskap han utvecklat när han bara var ett par månader gammal som en försvarsmekanism.


Men idag vid läggningen så glittrade det i ögonen på storebror.

"Mamma, får jag berätta något? Idag kramade Aron mig för allra första gången."


Den lyckan och stoltheten. Den stoltheten när han för första gången fått en spontan kram från sin lillebror gick inte att ta miste på.


Han somnade med ett leende på läpparna ikväll, och jag somnar gråtandes, överväldigad av hur fint och värdefullt syskonkärlek är och med lite hopp om att det blir bättre. Små segrar, en dag i taget.


 




Bakom kulisserna

2017-12-11 @ 10:52:39
 
Måndag, och bakom oss ligger en fantastisk helg fylld av glädje och julens budskap. Vår kyrka har haft flera uppsättningar av årets julmusikal "En hoppfull jul" som uppskattningsvis setts av totalt 1500 personer. Jag är fylld av glädje och helt utmattad på samma gång, jag tänkte dela med mig lite av hur det var för oss bakom kulisserna.
 
I år var första året som Levi deltog, han har alltid gillat att sjunga och började sjunga när han var väldigt liten. Hela hösten har han varit med i kyrkans barnkör och vuxit massvis. Han har sett fram emot att delta i julmusikalen och frågat i veckor om det inte är dags att öva med dräkterna snart? Så kom onsdagen, genrepskvällen.
Vår onsdag hade börjat med träff hos barnpsykologen där han fått göra massor av olika övningar, sedan direkt därifrån till förskolan, för att sedan landa hemma, äta en snabb middag och sedan iväg på genrep, med andra ord var inte förutsättningarna på vår sida. Hans energiresurs var tömd för länge sedan.
 
När det var dags för luciatåg kom tvivlen, min stjärna är sned, jag vill inte ha de här strumporna, mina kalsonger är inte helvita som mina strumpor. Han bara byggde upp ett berg av hinder för sig själv, som han inte hade resurser för att komma över just då. Tiden räckte inte till och de andra gick in och började öva. Han skulle alltså komma in sist och då brast det och gick inte att hämta. Jag försökte med allt. Avleda, uppmuntra, avdramatisera (det är ett genrep, det här är inte riktiga showen) säga att det inte gör något att han missar, och förbereda inför kommande nummer.Inget fungerade som det skulle, mitt hjärta gick sönder för att jag visste hur mycket han egentligen ville, och hur mycket han sett fram emot detta, och återigen så ifrågasatte jag mig själv, om det inte fanns något mer jag kunde ha gjort eller tänkt på för att förhindra att det skulle låsa sig för honom totalt. 
 
Dagen efter var det dags för skolföreställningar, nu fick vi komma dit på morgonen, med full energitank och förberedda till tusen. Vi hade gått igenom varje steg, vad han skulle göra innan och vad som skulle hända efteråt. Jag hade spelat upp alla möjliga scenarion som skulle kunna gå fel, var på helspänn med hjärtat i halsgropen. Snälla låt honom bara få klara den här första låten så att han ser att han kan.
 
Just innan de ska gå in så kommer det, stjärnan är sned. Snabbt som blixten sprang jag och en annan mamma in och hittade en extra stjärna och tejp och han byta ut hans, sedan följde han nöjt med dem andra. När han stod där uppe och sjöng, som han övat och längtat efter så länge så trodde jag jag skulle bryta ihop av stolthet. Som föräldrer känner nog alla stolthet över sina barn i en sådan stund men för oss var det mer än så.
 
Alla kamper och förberedelser och utbrott hade lett hit och det var värt det allt ihop. Han fick, med lite hjälp, bevisa för sig själv att han kunde övervinna alla hinder han satt upp för sig själv, och det blev den största segern av dem alla. 
 

Under resten av föreställningarna fortsatte denna berg och dalbana av hinder, som bland annat involverade en blixtvisit på stan mellan föreställningar för att inhandla tomtedräkt och flera extraluvor, fixa back-up strumpor, tejpa om stjärnan 20 gånger, hämta extra kalsonger, sy tomtedressar, bära över blöta golv och mer därtill. Jag är nu helt matt efter att ha försökt förutse varenda scenario som eventuellt kan gå fel för att sedan komma på en lösning på det, innan det ens har hänt. Ifall något skulle gå på tok så skulle vi vara förberedda och kunna rätta upp det för hans skull, så att han skulle kunna besegra sina hinder och vara med som han sett fram emot. Återigen, allt har varit värt det i slutändan.

En morgon

2017-09-30 @ 11:36:26

Stolarna smäller högt när de studsar mot vardagsrumsgolvet, du fick inte skinkan att ligga på mackan på det sätt som du hade tänkt. Energin är slut, klockan är åtta på morgonen och du har redan behövt duscha fast du inte ville och brutit ihop en gång tidigare över att du vill välja kläder själv, fast förmår inte och nu är orken slut innan vi hunnit fram till frukosten. "Jag vill men jag vill inte" är en återkommande replik som du själv använder för att sätta ord på det inbördeskrig som pågår i dina tankar, som vi inte ser eller kan förstå utifrån. Nu tar känslorna över, du agerar inte längre som du vill utan som du känner för stunden vilket resulterar i att det flyger hårda möbler och lika hårda ord. Frustrationen riktas mot oss, den måste ut på något sätt. Det gör ont fast vi innerst inne vet att du inte menar det du säger. Nu är du så arg att du inte vet vad du ska ta dig till, de tröstande orden vi säger kan du inte höra eller ta till dig, allt du kan ta in är tonläget på våra röster och hur vi rör dig. Ibland håller vi fast dig, förlåt, men det är för att du inte ska skada dig själv eller någon annan. Och ibland blir det lugna stryk på ryggen. Ibland inget alls. Den här gången är det jag som går in i sovrummet. Jag säger inget om vad du håller på med eller vad du gjort utan försöker bara med min blick säga att jag finns här för dig och jag älskar dig. Du ser min blick, och på några sekunder så rinner ilskan av och du frågar istället glatt "får jag berätta något?" Och då vet vi att du är tillbaka. Tvära kast mellan starka känslor, det tar på våra krafter men allra mest på dina egna. Älskade barn. Jag ser dig, och jag ser din kamp, och jag lovar att finnas för dig så gott jag kan på det sätt du behöver. Vi lär oss mer och mer varje dag. Om än det som fungerar idag kanske inte är det som fungerar imorgon så kommer vi alltid fortsätta försöka för dig.


"Du är så duktig!"

2017-09-25 @ 23:28:36

Sen jag började studera nu i höst så har jag tappat räkningen på alla gånger folk klappat mig på axeln, berömt mig och sagt hur duktig jag är. Det är fantastiskt med pepp och stöd och speciellt när det är tungrott. 

Ikväll var en sådan kväll då allt körde ihop sig, hade vabbat under dagen och missat dagens undervisning. Tydligen så spelades inte lektionen in(som alla våra andra lektionspass) samt att vi då fått information om en uppgift som skulle redovisas imorgon som jag nu kände mig helt handfallen inför. Dessutom fick Levi feber igen på kvällen och jag hade ställt in mig på förskola imorgon. Då kom alla "du är så duktig" kommentarer uppbubblandes i huvudet igen och istället kände jag mig lätt illamående över pressen att inte kunna leva upp till detta. Prestationsångest- ångest över att inte kunna prestera/leva upp till förväntningar. Genom vår uppväxt får vi höra att vi är så duktiga att det tillslut blir den bekräftelsen vi söker i allt, som mamma, som partner, som vän, som student och tillslut vill man bara dra täcket över huvudet och inte vara något eller någon alls. Varför blir vi imponerade och fortsätter att uppmuntra sådana beteenden? Och nu får ni som peppat mig inte ta åt er, jag uppskattar allt stöd, men i fortsättningen behöver man inte uttrycka det som duktigt, som att det är något bra och en målbild att ha ett tempo i 150%. För det resulterar i att när det plötligt upphör och man blir kommer in i "vardagslunken" och plötsligt inte får samma uppmärksamhet och bekräftelse för sitt engagemang så kommer jakten på prestations och bekräftelsekickar fortsätta tills det inte längre finns någon energi kvar. Under min gymnasietid så hände detta mig, vilket det inte är många (läs: ingen) som vet. Jag bollade gymnasiestudier med småbarn, eget hushåll, extrajobb och körkortsplugg tills det tog stopp. Jag lämnade på förskolan, for hem och skulle göra mig i ordning för skolan och sen tog det stopp. Jahapp jag läser väl hemifrån tänkte jag men ingen bok öppnades de dagarna, och där i min ensamhet när jag gjorde ingenting så åt prestationskraven upp mig inifrån. Hur "duktig" jag var utåt sett när jag i själva verket nu inte orkade någonting alls. Jag kunde inte leva upp till den bild andra hade av mig och jag kände mig värdelös. Än idag tränar jag på att vara nöjd med mig själv, inte för hur jag ser ut eller vad jag gör utan för att jag är jag, och det räcker. Samma sak så försöker jag stärka mina barn och deras självkänsla genom att uppmuntra sådant som inte är bundet till sånt de gör för att det är duktiga, utan för att de är fantastiska precis som de är. 

Så till dig som tagit dig ända hit genom min osammanhängande text, känner du igen sig själv i texten ovan? Reagera på varningsklockorna nu, och vänta inte tills det är för sent. DU är fantastisk, precis som det är, hur klyschigt det än låter så gäller det dig med. Träna på att säga det till sig själv, det är betydligt svårare än det låter.


Sommarlov

2017-06-16 @ 20:21:00

I veckan tog vi sommarlov och nu väntar en lång härlig sommar med lappis, husfix, och förhoppningvis sol och bad! 


Min fantastiska kropp

2017-06-09 @ 11:45:12

 21 Mars 2017 - 6 Juni 2016

Jag kan sträcka på mig och säga att jag är stolt över vad jag hittills åstadkommit och att jag ser framemot vilka nya mål jag kan åstadkomma inom träningen. Men i och med att jag väljer att visa dessa bilder känner jag också ett behov av att förklara mig. Jag vill inte bidra till någon slags träningshets och framförallt inte bland nyblivna mammor. Så därför tänkte jag dela min syn på träning och hälsa nu, jämfört med innan. 

Till och börja med nu. Jag är så otroligt tacksam för min kropp och vad den åstadkommit, den har burit två barn, och hämtat sig från detta bättre än jag någonsin kunnat hoppas på. Efter min senaste graviditet då jag hade mycket ont i kroppen och fogarna så kändes det verkligen som att jag aldrig kommer kunna röra på mig igen. Efter förra förlossningen hade jag den tyvärr typiska vikthetsen om att gå ned alla sina gravidkilon så snabbt som möjligt. Efter denna graviditet så kunde jag nog inte bry mig mindre över hur jag såg ut utan kände bara kärlek och tacksamhet till kroppen som givit mig det finaste jag fått, våra två barn. Jag sade till min kropp att efter detta ska jag ta hand om dig, som gengäld för vad du gjort för mig. Första sex månaderna efter denna förlossning tränade jag bara i mån av tid, fokus för mig var att komma in i det nya livet som en familj på fyra, amning och lära känna vår nya familjemedlem, träningen kom långt nedanför på prioriteringslistan. Men så efter ett halvår ville jag börja prioritera mig själv och träningen blev min hobby, glädje och egentid. Jag har genom denna resa funnit en helt annan glädje i träningen, denna gång tränar jag för att jag vill, och för att jag kan! Jag kan röra på mig på prövande sätt utan att få ont i kroppen vilket var något jag inte alls tagit för givet efter min senaste graviditet. Jag tränar inte för att jag måste eller gå ned i vikt, jag kan säga att jag inte ens äger en våg eller ett måttband, för jag vill inte hamna där. Det har aldrig varit tal om tjock eller smal eller att något utav det skulle vara sämre än något annat hemma hos oss. Jag pratar bara gott om min kropp framför mina barn och hur fantastisk den där, tänk att ni båda två varit där inne! Jag säger att jag tränar för att jag blir glad, att min kropp ska bli stark så jag ska orka bära dem på mina axlar när de är 15 år gamla. (Återstår att se hur det går med det då haha!) men jag vill också motivera och inspirera. Det går faktiskt att få till träningen med två små barn och en man som jobbar borta mycket, och att det finns så mycket gott att hämta från den, att få ha en kropp som orkar och kan är inte något jag längre tar för givet och därför är jag extra lycklig när jag uppnår nya mål eller kan ta en löprunda utan att höfterna värker. Jag är inte begränsad av min kropp längre och det gör mig så tacksam och glad.


7 juni

2017-06-07 @ 11:49:07

Precis just nu ser det ut som bilderna nedan visar. Äntligen kom värmen hit till norr! Idag sa jag till mig själv att jag ska gå ut, busa med Aron i baljan och njuta av solen och inte ha dåligt samvete över allt som man borde göra. Föräldraledigheten är så långt från detta vad bilderna visar större delen av tiden så nu ska vi passa på och njuta och jag ska bara ha full fokus på honom. Har senaste tiden haft så svårt för att slappna av och släppa måsten. Då Aron sover så  måste jag göra något produktivt annars blir jag så stressad. Jag måste träna på att låta mig själv göra ingenting då och då och ändå känna mig nöjd över mig själv.

Nu sover Aron i vagnen och jag lyssnar på Hugo och Paulas podd(tips!) och ligger och solar, och precis så ska vi spendera förmiddagen innan vi hämtar hem brorsan från förskolan. Hoppas ni också får en bra dag! 

Tack och lov för detta grönområde utanför vårt hus då halva vår tomt är uppgrävd just nu, längtar så efter vår altan! 


Klick klick

2017-06-07 @ 08:10:06




Sveriges dag idag

2017-06-06 @ 10:16:33

6 juni och Sveriges nationaldag. Här hemma står termometern på 12 grader och mulet. På less på detta nu!! Jag har precis intagit första koppen med kaffe och ska sedan göra ett ryck med städningen. Köpte en ny mopp i veckan som är superenkel att använda och gör städningen betydligt roligare, haha du vet att du är vuxen när man går igång på en ny mopp😂 


Ikväll kommer mina systrar hit för en välbehövlig myskväll. Arvid skulle vara ledig idag egentligen men det blev ändrade planer. Jag har tänkt bli kvitt denna förkylning så jag kan få träna någongång Har sedan i fredags endast promenerat och börjar klia i kroppen efter ett pass på gymmet nu! Hoppas bi alla får en fin dag. Kram!

De där blå ögonen som man kan drunkna i...


Att sluta amma

2017-06-05 @ 22:57:58

Halloj. Ligger vaken i sängen i gästrummet och har svårt att somna, inte för någon osämja utan som rubriken lyder så har vi påbörjat projektet sluta amma. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förställa mig att det skulle vara så här omständigt. Med Levi gick allt av sig själv vid 5/6 månader då han ammade mindre allt eftersom han blev mer intresserad av maten. Med den här lillebrorsan har det inte gått fullt lika lätt. Vi valde att hålla ut med amningen under utlandsresan så vi skulle ha den kvar som backup under både flygresor, och ifall han åt dåligt och även för att se till så att han fick i sig vätska i värmen. Sagt och gjort. Men under veckan i Rhodos så klev han även in i separationsfasen, ny plats, nytt klimat och alla rutiner rubbades, amningen blev en trygghetsgrej och hade han fått bestämma hade vi ammat en gång i kvarten då vi var där. Jag fick försöka gömma mig för honom under dagarna, fick han syn på mig blev han galen och skulle bara amma hela tiden. Efter den veckan blev jag less. Nu får det räcka! Tänkte att jag skulle behöva resa bort och tvärsluta men ville försöka trappa ned först, nu en månad senare ammar vi bara 2-3 gånger per dag, men så fort vi åkt iväg någonstans så har han velat amma oftare igen. Nu har Arvid tagit förra natten och ska ta den här med, därav sover jag i gästrummet. Vaknar Aron och ser mig i rummet så är det kört, då ska han bara amma. Så nu försöker vi vänja av amningen på natten så vi sedan kan sluta helt, och för mig känns det så skönt. Jag är så klar med amningen nu. Jag varit tacksam att det fungerat så pass bra i över 8 månader och tyckt att det varit fantastiskt och mysigt men nu är jag klar. Ska bli skönt att få vara min egen igen, jag har bara varit bröst för honom och längtar tills vi kan mysa som vanligt utan att behöva amma jämt och ständigt.




Bilder från Rhodos

2017-06-03 @ 23:48:13
Nu har det gått några veckor sedan vi kom hem från vår fantastiska semester. Vi hade underbart, en vecka med fantastiskt väder, inga krav eller måsten och vila. Otroligt välbehövligt efter denna vår som varit minst sagt intensiv. 
Flygningen med två barn gick över förväntan! Vi hade ställt in oss på det värsta tänkbara, men de var opåverkade av både start och landning. Levi var så duktig på att roa sig själv, var bara sista timmen som blev kritisk då klockan började närma sig 23 på kvällen, inte så konstigt med andra ord. 
Utsikten från vår balkong, hotellet låg bara ett stenkast från havet! Vi bodde på lägenhetshotell, så vi lagade alla våra mål själva. Min svärmor som är rutinerad på detta tipsade om att laga färdiga rätter innan vi åkte, så när vi väl var där så behövde vi bara värma på och koka pasta/ris till så var det klart! Otroligt smidigt och tidssparande. 
Levi första morgonen klockan 07:30, taggad kille som är redo för poolen!
De flesta dagarna spenderades precis som bilderna visar, glassandes vid poolen. Barnen badade tills de blev frusna så kom de upp och värmde sig, blev de less på att bada gick man 50m ned till stranden och kastade sten i havet en stund. Vi hade kring 27-28 grader hela veckan, och man märkte att alla blev extra slut av värmen. Vi försökte dricka så ofta vi bara kunde och höll oss inne under lunchtid då solen var som starkast. Vi åt lunch och hade sedan en solvila, då passade vi alltid på att gå ned till affären och köpa en glass efter lunchen. Levi var så nära på att lära sig simma! Eller han simmar under vattnet helt klart, nu gäller det bara att få ordning på simtagen och hålla huvudet över ytan! Några fler besök på badhuset och en varm badsommar så är vi nog i hamn!
Mina fina killar!
 
I slutet på veckan åkte vi till ett vattenland och härjade loss. Bara vi och vår stora kille. Så härligt att få lite egentid med bara honom, och jag tror han uppskattade det lika mycket som vi. Han är så fin och omsorgsfull, jag skulle åka en vattenrutchkana jag egenetligen inte vågade, den gick hur fort som helst men kände ju att jag var tvungen att åka det som fanns då vi betalat in oss och självklart vill man ju åt "fulla upplevelsen" så när jag åkt den fick jag världens kallsup när jag kom ut i vattnet, kändes som man hade vatten upp till hjärnan haha. Så såg Levi på en gång att något inte var rätt till när jag kom ut och kom och frågade om det gick bra, om jag gjort illa mig eller om jag blev rädd. Lilla killen med det stora hjärtat!
 
Sammanfattningsvis var det en fantastisk vecka som slog alla förväntningar på alla plan, själva resan, vädret, hotellet, maten och allt! Den här kommer vi minnas och se tillbaks på med mycket värme och kärlek.

RSS 2.0